När jag gjorde slut med Kron-Kalle

Det behöver uppenbarligen inte vara så svårt att spara pengar. Den senaste veckan har jag ätit havregrynsgröt till lunch på jobbet. Varje dag. Enligt mina beräkningar har jag sparat 320 kronor på det. På en normal arbetsmånad med 22 dagar gör det ungefär 1400 pix. Dessutom kommer kostnaden för gröten att sjunka med tiden eftersom havregrynen och äppelmoset räcker längre än en vecka. Och förresten, om jag hade köpt någon billighetsvariant av gryn, mos och mjölk istället för svenskt, ekologiskt och närproducerat, då hade det blivit så JÄVLA billigt!

Självklart är det här ett helt extremt exempel, men det visar ändå på vad jag misstänker – nämligen att mina matkostnader är åt fanders för höga. Det går att vara mätt (om än inte belåten) på betydligt mindre än 75 kr per lunch.

Idag använde jag återigen mitt träningskort och fick lite härlig valuta för pengarna genom en underbar simtur och en skön stund i bastun. Dessutom lade jag in en betalning i internetbanken till självaste Kron-Kalle. Och en till CSN med. Det kändes vansinnigt skönt måste jag säga, även om effekten blir havregrynsgrötlunch också i hela september månad. Fast äh, jag kan kanske investera i en burk lingon för att variera mig lite.

Det är nu det blir lite klurigt. Att göra en budget. Vad då, varför räcker det inte att låta kortet glöda tills det tar stopp och sen leva på havregrynsgröt och lån resten av månaden? Jag har inte tagit fram några underlag ännu men jag kan redan nu säga vad som är min akilleshäl. Maten. Jag köper så sjukt mycket mer och sjukt mycket dyrare mat än vad jag skulle behöva.

Okej, en viss del av fördyringen kommer sig av att jag inte har tillgång till någon frys och inte heller till någon ugn. Jag har ett Trinette-kök. Storkok av typen “köpa billig köttfärs, göra jättelasagne och stoppa i frysen” är därför uteslutna. Jag kan inte heller baka någonting själv. Men det motiverar bara en del av skillnaderna. En annan del är förstås uteluncherna. En tredje all den onödiga “maten” – det vill säga det söta och det salta.

Hemska sanningar kommer att uppenbara sig. Men jag har ju lekt leken hittills så det är bara att sätta igång och plocka fram de där underlagen. På hälften av dem kommer det att stå Ica.

Jag har förankrat mina fem mål i två av mina tre bästa vänner. Den tredje som ska få full insyn har herrbesök och är således inte mottaglig för världsliga problem just nu. När jag ringde upp den första (via Skype – gratis) hade vi ett långt samtal om mål, inspiration och motivation. Första vännen tyckte jag lät som en nyfrälst kristen, och det gjorde förresten andra vännen också, när vi hade vårt lika långa samtal dagen efter. Det är alldeles säkert sant. Jag vet i och för sig inte hur det är att vara nyfrälst kristen. Det känns lika främmande för mig att tro på den bibliska sagan som på “den om Rödluvan” eller för all del på andra mytologier som den grekiska, romerska eller fornnordiska.

Jag vet däremot en smula om de psykologiska mekanismerna bakom frälsning på olika områden. Det handlar om att förbinda sig. Committa – där har vi vårt älskade corporate bullshit igen. När du förbinder dig till något inför andra människor, till exempel genomgår vuxendop i en pingstkyrka, har ett moderatmärke på rockslaget eller berättar för dina tre bästa vänner om dina ekonomiska mål, så är det en sund psykologisk reaktion att du försöker agera i enlighet med vad du förbundit dig till. Det är naturligt att du i det läget verkligen anstränger dig för att vara konsekvent, hur konstigt du än kan komma att uppföra dig på kuppen. Du har förbundit dig till att vara kristen/moderat/ekonomisk och det skulle strida mot din självbild att bete dig på ett sätt som inte överensstämmer med din nya identitet.

Och dessutom, aldrig står vi väl så starka i vår övertygelse som när vi ifrågasätts? Om någon attackerar din nyvunna övertygelse, även om den inte ens var speciellt stark från början, så kommer du att försvara den och bli än mer säker på att du minsann är på rätt väg. Det här hänger ihop med hur extremism uppstår. När din övertygelse har blivit en del av din identitet behöver jag bara ifrågasätta dig, attackera övertygelsen, för att du ska börja försvara dig och bli än mer stärkt i din uppfattning. Du kommer att vilja umgås med människor med mer extrem hållning eftersom de inte ifrågasätter din övertygelse. Överallt i samhället finns det människor som ifrågasätter dig, eller det räcker med att de kan komma att ifrågasätta dig, och varje sådan konflikt gör det jobbigt för dig att leva ett normalt vardagsliv, känna dig accepterad. Du måste hela tiden försvara din övertygelse mot allt och alla. Så du börjar isolera dig tillsammans med dina nya vänner. (Här dyker affärsmöjligheter upp, som kristen charter och feministiska ungdomsläger). Möjligen tycker dina nyfunna vänner att du är för svag i tron, och i så fall kommer du att vilja bevisa att du hör till deras grupp genom än mer extremt beteende och om något år har vi en liten sekt i vardande.

Jag kan personligen tycka att allt ovanstående är helt okej, så länge det handlar om aktiviteter eller övertygelser som inte skadar dig eller andra, och inte hindrar dig från att ta del av dina mänskliga rättigheter. Men det gäller att vara väldigt väl medveten om att hjärnan fungerar på det här sättet. Inte bara när du själv verkligen har en övertygelse, utan också när andra, till exempel säljare, reklamfolk, “inspiratörer och coacher” försöker ge dig en. Också här.

För en nostalgikick, kolla in den här lilla videosnutten med några av Sveriges mest omusikaliska barn.

Äppelmelodi lär oss hur viktigt det är att dela med sig, att vara generös. Dela med sig eller snåla är den vanliga frågan, och den får man tåla. Under min nästintill sjukliga fokusering på min ekonomi de här senaste dagarna har jag isolerat ytterligare ett så kallat utvecklingsområde. Jag tycker nämligen att det är oerhört viktigt att inte snåla.

Snåla människor är något av det osexigaste jag vet. Om jag någon gång (i min singelforntid) gick på dejt med en kille som inte lika självklart som jag slängde fram kortet utan att blinka när det var dags att betala blev jag oerhört avtänd. För att inte tala om när han på fiket, ljudligt eller i normal samtalston, proklamerade att “32 kronor för färskpressad apelsinjuice, är de inte kloka?” Jag ville sjunka genom golvet. Det spelade ingen roll hur rik han blivit på det beteendet, om han så hade en miljon i huvudkudden, på den kudden skulle jag ändå aldrig kunna tänka mig att ligga. Utom möjligen om jag fick ta med mig kudden hem efteråt. Men det hade jag ju inte fått. Killen var ju snål.

När jag träffade min nuvarande pojkvän, som lika självklart som jag slängde fram kortet utan att blinka när det var dags att betala, dessutom ett kort identiskt med mitt eget, blev jag oerhört tänd. Killen var ju generös. Jag vill förtydliga att det inte var någonting jag uppskattade just för min egen vinnings skull, utan för mig hänger ekonomisk generositet ihop med den personlighetstyp jag gillar. En avslappnad, öppen personlighet, som är generös även på andra områden än det ekonomiska. Vad han hade i kudden visste jag inte. Men om han så hade en kudde stoppad med halm så hade jag ändå redan bestämt mig för att gladeligen sova på den i alla mina kommande dagar.

Det beslutet har jag förstås aldrig ångrat en endaste sekund. Och han visade sig ha dunkuddar, så det var också helt okej. Det jag däremot har börjat fundera på är om det kanske är dags att revidera min uppfattning om vad som är verklig snålhet och gnidenhet, vad som är förtäckt snålhet (dvs betecknas med eufemismen “sparsamhet”) och vad som faktiskt bara är sund ekonomisk medvetenhet.

För mig är det oerhört viktigt att alltid ligga “på plus” vilket för min ekonomis del innebär att ligga “på minus”. Med att ligga på plus menar jag att alltid ha gett lite mer än de andra. För att få något slags givarförsprång. För att vara säker på att jag inte betraktas som snål. Det är oftast jag som bjuder. Det är oftast jag som spräcker budgeten med födelsedags- och bröllopspresenter. Jag har nästan alltid en avvikande uppfattning om vad saker och ting får kosta och om vad de är värda. Det har jag av min far.

Jag fick en ganska rolig insikt idag. Jag åkte och fikade hos min farbror och hade med mig lite fikabröd som seden bjuder i min släkt. Värden kokar kaffe och sätter fram lite doppa och gästen har med sig kompletterande fikabröd. Jag skämdes en smula när jag åkte dit, för att jag hade varit så snål på fikat. Av ekonomiska skäl hade jag nämligen hoppat över kladdkaka med grädde och färska bär som nog hade gått på en 70-80 kronor. Istället köpte jag butiksbakade wienerbröd till oss tre och en rulle Ballerina, inalles 40 kr. När jag ställer fikat på bordet får jag följande kommentar: “Ja jävlar, haha! Det syns att du är släkt med oss! Säga vad man vill men inte är vi snåla inte!” Innebörden var alltså att jag verkligen hade slagit på stort.

Alltså, jag tycker fortfarande att snålhet är avtändande, att man ska vara generös mot andra i alla avseenden, också i det ekonomiska, men kanske finns det anledning att fundera över om min snål-generös-skala möjligen har förskjutits i förhållande till andras. Jag kanske inte behöver köpa bröllpspresent för 3000 (som jag gjorde nu senast). Wienerbröd kanske är att slå på stort? Uppenbarligen har jag mycket att lära och jag får säkert anledning att återkomma till just det här ämnet.

Det rasslade till i min inbox och förutom ett nästintill oemotståndligt erbjudande om penisförstoring fanns där brev nummer två i 30-dagarsutmaningen. Ni som läst det själva vet att det handlar om att konkretisera målen, göra om dem till beslut, committa som man skulle säga om man var inläst på cbs (corporate bullshit). Därefter ta första steget samt förankra besluten i några nära och kära.

Under en mindre inspirerande stund på jobbet idag tog jag itu med första uppgiften. Jag konkretiserade mina mål och satte datum på dem. @emmaostlind undrar i en tidigare kommentar vilka mina mål är och om jag är redo att dela med mig av dem ännu. För henne och andra som vill veta kan jag berätta följande. Tre av de fem målen känner jag mig redo att gå ut med. De två sista kommer jag emellertid att behålla för mig själv ytterligare en tid. De ska dock förankras i några vänner i enlighet med föreskrifterna i brevet.

Första beslutet: Den 31 december 2010 ska jag vara likvid och fri från förfallna skulder, det vill säga, jag ska kunna betala mina räkningar i den takt de förfaller till betalning samt inte ha några förfallna skulder som ligger och tickar ränta och avgifter. Beslutet är inte orealistiskt men förhållandevis tufft. Det innebär att jag ska skaka fram ungefär 35 000 kronor på fem månadslöner och tro mig, min lön är mager. Eftersom jag har två douchebags i hälarna är alltså min första prioritering att komma på tillräckligt god fot med dem för att slippa kärleksbrev och skyhöga avgifter. Sparande får komma i ett senare läge.

Andra beslutet: Den 11 april 2011 ska jag ge min mamma ett körkort. Då finns det kanske de som undrar varför jag ska använda utmaningen till att göra det bättre för någon annan, och det enda svaret är att det faktum att hon inte har något körkort är den enskilt största källan till dåligt samvete och stulen energi hos mig. Det här är ett lite klurigare mål. Dels har jag lite kortare tid på mig, dels behöver jag ta till lite i överkant i beräkningarna, har jag otur är hon en riktig sopa på att köra bil och då blir det dyrt!

Tredje beslutet: Den 31 juli 2011 ska jag ha en månadslön, brutto, på banken som buffert. En viktig prioritering för mig är att öka min ekonomiska motståndskraft så att inte varje minimal oförutsedd händelse slutligen hamnar hos Kronofogden. Det ska alltid finnas en halv månadslön som är direkt disponibel, men andra hälften vill jag sätta i arbete när den tiden kommer. Det här beslutet har också samband med det viktiga regelbundna sparandet. Varför kommer ett körkort före en buffert? Ja, det är mer inspirerande, lättare att visualisera och det skulle frigöra mer energi för mig än vad en buffert skulle göra. Så många oförutsedda utgifter hinner jag förhoppningsvis inte få under våren och dessutom vankas sedvanlig skatteåterbäring före midsommar (jag är fena på avdrag).

Fjärde och femte beslutet behåller jag som sagt för mig själv ytterligare en tid. Nu ska jag bara välja ut ett par bundsförvanter ur min vänkrets att dela med mig till. Åh, och ta första steget också. Ett litet steg är också ett steg, så jag har ställt fram en burk och slängt i alla mina småmynt i den. 35 kronor. Jag hade egentligen tänkt sponsra Ica med dem, men jag kan dricka lite Yogi-te istället. Jag rekommenderar chokladteet. Jag har kvar 254 kronor på kontot som ska räcka till nästa lön, men det känns inte speciellt tajt, jag har mat så jag klarar mig och planerar inga utsvävningar.

Jahapp. På med vattenkokaren då.

sitter jag. I väntan antingen på Godot eller på nästa brev i 30-dagarsutmaningen. Snarare på det senare, skulle jag säga. Det är ju spännande ju!

Lite förvånande tänker jag oerhört mycket oftare på min ekonomi nu än för några dagar sedan. Normalt sett mår jag fysiskt illa när jag tänker på den och på framtiden. Nu kan jag plötsligt jonglera med alla möjliga scenarier i huvudet utan att få den minsta svindel. Jag tänker att det är skönt att jag för första månaden sedan i våras inte har behövt låna pengar av min pojkvän. Jag tänker då inte på CSN eller på Kron-Kalle utan på min riktiga pojkvän (tillika räntefria kreditinstitut). Jag tänker att jag kanske kan börja amortera till honom om någon månad när jag har återfått lite balans. Jag tänker till och med att det är okej med havregrynsgröt till lunch, även om jag är vansinnigt sugen på stans bästa vårrullar som annars är min standardlunch. För mina mål känns mycket mer lockande i jämförelse. 

Jag tror överhuvudtaget att jag har prickat ganska rätt när det gäller mina mål. De inspirerar mig verkligen. Jag kan se dem framför mig, känna lukterna, höra ljuden. Och om jag uppnår mina mål kommer jag inte att behöva de där vårrullarna för då kommer jag att vara långt långt borta! Kanske. Om jag bara får brev nummer två någon gång så jag vet hur jag ska ta mig dit.

Vill du kanske veta hur det kom sig att jag blev tillsammans med Kron-Kalle? Man kan säga att vi träffades genom ett annat gammalt ex tillika gemensam bekant - CSN.

Jag var ung och dum när vi träffades. Jag tog dagen som den kom och vi gjorde galna, roliga saker tillsammans första året. Andra året gick vi in i ett djupare förhållande och vi blev rätt stabila tillsammans. Men när jag och CSN hade varit tillsammans i sex år tyckte han att det var dags att börja ge tillbaka lite i förhållandet. Kärlek handlar om att ge och ta, sa han, och helst skulle jag ge ännu lite mer än vad jag hade tagit. Jag kände det inte som att jag hade tagit någonting utan som att jag hade fått kärlek på nåder, helst eftersom han alltid hade varit så misstänksam mot mig under hela tiden. Kontrollerande nästan. Var jag verkligen på universitetet när jag påstod det? Åstadkom jag verkligen så mycket som jag hade föresatt mig? Jag var väl inte sjuk utan att tala om det? Träffade jag någon annan som kanske gav mig någonting?

Han slutade älska mig och jag sa att jag ville ha en paus. Jag kände mig kvävd och behövde lite tid för mig själv. Jag hade fortfarande inte min examen och inget jobb heller. Jag ringde honom, mailade honom, skrev brev till honom bönade och bad om att bara få lite andrum så att jag kunde samla mig och börja återgälda honom. Det var som att han inte hörde mig. Istället började han skicka sura brev. Han hade förresten alltid skickat sura brev till mig, men de här var extra hårda. På kanslisvenska. Det var som att vi aldrig hade haft de där sex åren, som att de inte betydde någonting. Han sa att om jag inte gjorde som han sa skulle han snacka med sin polare och tillsammans skulle de visa mig vad som händer brudar som inte lyder. Polaren heter Kalle, men kallas för Kron-Kalle, sa han.

Jag hade inte hört talas om den där Kalle och jag antar att jag inte riktigt tog CSN på allvar heller. Jag trodde faktiskt inte han kunde göra så mot mig. Nu, fyra år senare, vet jag bättre. Tillsammans har de sett till att jag aldrig mer får låna pengar, så jag kommer inte att kunna köpa mig en bostad som jag kan tjäna pengar på vid värdestegring. Jag får inte ens hyra ett släp om jag ska flytta förresten, så varför ska jag köpa bostad? När jag flyttar runt landet i jakt på ett jobb som motsvarar min utbildning, för jag har trots allt en typisk jobbgivande akademisk titel, är jag hänvisad till skumma hyresvärdar som tar pengarna direkt i handen, utan paper trail, så att jag inte kan dra av för dubbel bosättning eller hemresor.

CSN fortsätter att skicka brev. Jag orkar inte ens öppna dem längre utan lägger dem på hög. Han skriver ändå bara samma sak hela tiden. Nöter. Kör med uttröttningsmetoden. Hotar med sin polare igen, som för övrigt är likadan. Kron-Kalle alltså. Han skickar förstås också brev. Säger att jag ska berätta vad jag tänker ge tillbaka - annars! Det är som att vara tillsammans med dem båda två, fast min och Kron-Kalles historia inte är lika lång. Det känns mer som att han gör det för att han tycker det är kul. Där finns det inga känslor inblandade från hans sida. CSN känner jag ändå lite för, men Kron-Kalle är mer som en hantlangare, en torped som gör the dirty work.

På ett sätt spelar det ingen roll längre. För mig är livet redan förstört. Jag äger ingenting och det finns ingenting de kan ta av mig. Och för mig är det inte en glidande skala, det vill säga, det gör mig ingen skillnad om de är lite sura eller mycket sura – när de bestämde sig för att berätta för alla som frågade vilken dålig partner jag var var loppet kört. Alla vet nu. Precis alla, vart jag än kommer, och mitt liv är helt kringskuret.

Ibland ligger jag i sängen (som jag lånat) och fantiserar om att han ska ringa mig. Tänk om CSN bara ringde mig och var snäll, tänk om han med mild röst sa: “Du raring, det här blev ju himla snett, kan vi inte börja om från början? Bygga upp en tillit? Jag lovar att inte ha så bråttom och vara så krävande om du bara läser mina brev och visar lite intresse. Ska vi säga så?”… Jag hade nog börjat gråta och sagt ja. Men han ringer inte. Han lämnar över till Kron-Kalle som inte har några känslor. Och han i sin tur, han säger “Du, du kan ju berätta vad du har och så får vi se om det duger.” Jag går inte på den. Med mitt yrke har jag sett gott om människor som har gått på såna killars fagra ord och som har förlorat allt i ett slag. Sådana hantlangare lämnar ingenting. De låter dig inte spara någonting, låter dig inte bygga upp någon motståndskraft för framtida kriser.

Du får inte ha något träningskort – ut i naturen istället. Du får ingen vinterjacka – du kan stanna inne. Du får inte flytta ihop med din partner utan att gifta dig med äktenskapsförord, för alla saker i ert hem presumeras vara dina och kan tas ifrån dig om inte din nya partner kan visa kvitto. Kul läge för partnern liksom, det gör dig knappast attraktiv på singelmarknaden. Och om du har lyckats skaffa ett hyreskontrakt hos en skummis och sen får ett tillfälligt jobb hundra mil bort, så får du inte behålla din gamla bostad för säkerhets skull. En bostad får du ha. Punkt slut. Oavsett hur kort tid du ska jobba.

Folk som inte känner Kron-Kalle tror jag överdriver. Det är nästan det värsta. Att inte ens mina nära och kära tror mig när jag berättar hur han håller på. “Men lilla gumman, så GÖR han väl knappast, här i Sverige har vi faktiskt ett skyddsnät! Ring honom så ska du se att det ordnar sig.” Jag har slutat diskutera det med andra. De som inte har haft med honom att göra förstår ändå inte. Och jag öppnar inte breven. Försöker hålla mig undan så gott det går. Fy fan, det är en jävla soppa. Jag borde ha förstått det. Båda har eget brevhuvud. Sånt kan bara sluta i moll.

Jag har fått brev 1, som handlar om vikten av att ha mål och en vision.

Min första tanke är att allt det jag vill uppnå inom tre år handlar om annat än pengar. Det handlar om familj, hälsa och roligare arbetsuppgifter men inte alls om pengar. Trots att jag befinner mig i en djup ekonomisk kris går min första tanke till andra värden än de ekonomiska. Är det kanske det som är problemet?

Jag har trots detta tvingat mig att sätta upp fem mål som har åtminstone en vag ekonomisk anknytning. Jag måste ju börja någonstans. Det står i alla fall så i brevet.

Men förväntansfull. Jag och Kron-Kalle har haft ett stormigt förhållande i flera år och det har gått så långt att jag nu undviker honom helt. Det vore skönt om jag bara kunde göra slut med honom, slippa hans brev, tänk om vi till och med kunde vara “bara vänner”!

Jag kommer att ägna första veckorna åt att försöka förstå hur pengakoll.nu kan hjälpa mig. Haka på så berättar jag hur det går!

//D